Är föräldrar överbeskyddande?

sim3Orosmoln har stigit upp i horisonten gällande barns motoriska färdigheter. Idag finns belägg att barn som är i daghem eller skall inleda sin skolgång inte behärskar grundläggande motoriska basfärdigheter som att gå, springa, hoppa, krypa, kräla, rulla mm. Som en möjlig orsak sägs att föräldrar idag är överbesyddande och inte tillåter barn att röra på sig då barnet eventuellt kan skada sig. Som orsak förs också fram den brådskande livsstilen, där föräldrar inte har tid att röra sig tillsammans med sina barn. Har det faktiskt gått sä här på tok?

Barnet är till sin natur nyfiken och undersökande. För att komma framåt i livet måste barnet lära sig nya saker, saker som barnet kan ha nytta av senare i livet och på så sätt förbereder sig för framtiden. De motoriska basfärdigheterna som att gå, springa och krypa lär sig barnet genom att göra otaliga upprepningar, och som så småningom blir allt mera automatiserade och naturliga att göra. För att barnet naturligt tar till sig dessa grundrörelser så behöver barnet sina föräldrar som skapar förutsättningar och är där och stödjer och stöttar.  Föräldrarna är nyckelpersoner att i olika miljöer (inne, ute, i vatten, på is, i backar, i skogen mm) inspirera sina barn till olika intryck och rörelseupplevelser. Detta sker förstås allra bäst om familjen kan göra sina äventyrliga upplevelser tillsammans. Ju mera rörelseintryck som registeras hos barnet och sparas i minnet – i hjärnan, nervsystem och muskler-desto lättare har barnet att lära sig nya rörelser. För att lära sig basfärdigheter så behövs det inte dyra hobbier, det som kostar är den tid som föräldrarna viker för att göra något tillsammans med sina barn. Handlar det sedan om kurragömma, leka nata, brottas i sängen eller att gå på sakletarfärder a la Pippi, alla rörelser är lika viktiga och lika värdefulla att uppleva, och som dessutom är mycket roligare att göra tillsammans. Så föräldrar ta er tid för att böka med era barn!

Det som hör till i denna upptäcktsfärd av rörelseintryck är att det ibland går på tok och plåster och septidin behövs till tröst. Då ett barn undersöker nya rörelsemönster går det inte alltid som i Strömsö, utan man får räkna med att vägen är krokig och törnig. Föräldrarnas omsorg om att barn skall leka tryggt och säkert är naturligtvis något som är utgångspunkt för alla som fostrat barn. Balansgången med att låta barnet prova på och undersöka eller att förbjuda och varna är ibland svår att upprätthålla. Det är här som det vore viktigt att sätta sig in i barnets värld och inte utgå från föräldraperspektivet. Vi föräldrar har kanske skapat egna hinder som är naturliga för oss vuxna och som vi ibland för lätt för över på våra barn. Vi vuxna klättar inte i träd, hoppar över diken och  balanserar på staket och snabbt är vi färdiga att förbjuda våra barn att göra dessa saker. Istället borde vi med motoriska ögon se att barnen får naturliga upplevelser och blir duktigare på kroppskontroll, balans och smidighet. Som förälder kan vi istället ta en anspråkslös roll och säkra, hålla i och finnas i närheten om barnet behöver hjälp. Och går vi och gräver i vår minnesbank så tror jag att vi själva kommer ihåg olika strapatser vi gjorde som barn med positiva förtecken. Varför skall vi idag hindra våra barn att få komma ihåg hur det kändes att klättra upp på stenar eller hänga i grenar då de blir vuxna?

Summa sumarum, prioritera att gemensamt ha ”bök”tid med era barn. Det ger rörelseglädje för alla inblandade! Låt barnen pröva på nya äventyrliga saker, av detta blir det värdefulla minnen för livet. För alla inblandade!  Och på köpet utvecklas barnet motoriskt.