Bråttom, bråttom, bråttom – en nödvändighet?

Bloggbild webb

Varför har alla så bråttom? Det frågar sig Maaret Kallio i sin blogg Lujasti lempeä för Helsingin Sanomat. Hon skriver om hur samhället i dag präglas av att vi alltid har skyndsamt någonstans, skyndsamt att svara, kolla och skriva på våra skärmar och hur vi vant oss med detta. Att även barnen tror att det ska vara så här. Vem har tid för att lyssna, iaktta, samtala och njuta? Och vem har tid att vara kreativ och nyfiken? Eller att ta vara på positiva känslor och upplevelser?

Kan inte låta bli att utmana detta och funderar; Var går då gränsen? När har man lämpligt bråttom och när blir det för mycket? Det finns nämligen en annan sida av myntet. I en artikel i Helsingin Sanomat fascineras jag av att läsa om en holländsk professor i organisationspsykologi, Wilmar Schaufeli, som nämligen påstår att vi mår bra av att vara engagerade i vårt arbete. Med engagemang menar han att man känner sig kompetent och stark, är entusiastisk och ofta känner ett sug till arbetet. Man älskar alltså sitt jobb och jobbar också ofta hårt. Men det är skillnad på att vara arbetsnarkoman och en sk. engagerad arbetsnarkoman. En arbetsnarkoman mår dåligt då hen inte arbetar, medan den engagerade arbetsnarkomanen inte är besatt av sitt arbete. Skillnaden är också markant om man jämför stressnivåer, då den engagerade har betydligt lägre risk för att bli utbränd än arbetsnarkomanen. Den som är äkta engagerad har enligt Schaufeli ofta god hälsa, förmåga att snabbt återhämta sig och har även goda sociala relationer, medan det hos arbetsnarkomanen ofta är det motsatta. Trots att Schaufelis forskningsresultat handlar om arbetsliv kan jag inte låta bli att också koppla det till livet utanför arbetet. Speciellt då dagens samhälle allt mer präglas av gränslöshet mellan arbete och fritid. Att vara äkta engagerad i något kanske är en viktigare faktor i jakten mot välbefinnande än vi tror?

Att vilja att göra något tillsammans med andra, för andra och för något man tror på är välgörande på många sätt. Själv har jag upplevt det både i arbetslivet och utanför. Då tappar man ofta tid och rum och saker bara händer medan man har roligt. Engagemang lär också smitta av sig. Umgås eller arbetar du med någon som är äkta engagerad blir också du mer engagerad. Som exempel får en engagerad lärare också mer engagerade elever. Engagemang är också produktivt då engagerade oftast når bättre resultat i arbetet. Som exempel ger engagerad restaurangpersonal bättre försäljning. En positiv spiral skapas då vi lyckas och motivationen ökar. Det vi upplever meningsfullt vill vi ofta jobba lite extra för. Avgörande verkar vara hur jobbet KÄNNS inte VAD man jobbar med. Så det är kanske engagemanget som också borde mätas på arbetsplatserna och inte enbart hur nöjda eller missnöjda arbetstagarna är?

Men om man inte känner engagemang då? Och om man jämnt har bråttom, vad gör man då? Enligt forskare är det många faktorer som kan påverka graden av engagemang. Det handlar om att anta utmaningar och få ansvar med frihet. Att ha mål som går att uppnå. Det handlar om att ha ett gott socialt stöd, få feedback och att känna sig uppskattad. Att ha möjlighet till variation, att lära sig och att få utvecklas i en rättvis miljö. Att bry sig om varandra och hjälpa varandra. Viktigt är också att ha liknande värderingar som organisationen man jobbar för. Mycket alltså att ta fasta på olika nivåer i en organisation.

Hjälpsamhet

En lite annorlunda aspekt som ökar engagemanget faller mig speciellt i smaken. Nämligen att göra snälla saker mot sig själv och andra. Vilken fantastisk möjlighet att ta fasta på! Att systematiskt vara vänlig, hjälpa och stödja samt göra snälla saker kan vi alla öva på. Att ösa på med vänlighet och se vad som händer. Vi mår ju faktiskt bra av det. Sällan är man på bättre humör än då man verkligen gjort någon glad eller kunnat hjälpa någon.

Att minska den ständiga brådskan då? Kanske handlar det om att välja var man VILL engagera sig och inte att engagera sig i allt. Handlar det om att våga koppla bort skärmarna lite oftare och titta upp så som Prince Ea  rappar om? Kanske kunde vi lyssna lite mer uppmärksammat på varandra? Hjälpa eller be om hjälp? Stanna upp och njuta av något vi upptäcker eller upplever? Vara snällare mot oss själva? Kan vi trotsa trenden och lägga oss lite tidigare om kvällarna? Kanske behöver vi röra på oss lite, lite mer för att göra oss av med anspänningar… och sedan lättare varva ner? Kan vi nedprioritera ”jag måste” och öka andelen ”jag vill”? Plötsligt ploppar det då kanske fram ett leende, en idé eller kanske en lösning? För det måste inte vara bråttom jämnt. Punkt.