Att mäta eller inte att mäta

Hälsostegens stegkampanj är på gång på Folkhälsan både för medlemmar och personalen. I kampanjen tävlar man i grupper om att vilken grupp har fått mest steg under en månads tid. För vissa människor är en tävling en bra motivator att röra på sig. Det kan också ha ganska roliga sidoeffekter t.ex. att man går runt i vardagsrummet för att nå en viss mängd steg (åtminstone några har medgett sådant). Och varför inte, stilen är fri! Har sådana kampanjer någon ytterligare betydelse för personens fysiska aktivitet, är sedan en annan fråga. Å andra sidan är en månad redan en ganska lång tid så nya vanor kan formas. Om man vill nå rekommenderade 10 000 steg per dag, så räcker det inte med att man går på en lång promenad några gånger, utan man borde gå ungefär 7 km varje dag. För att detta skulle uppfyllas borde man gå mera i vardagen under flera veckor och det kan ju vara att de nya vanorna fortsätter också efter kampanjen, åtminstone delvis.

En annan sak med Hälsostegen är att deltagaren bär en stegmätare en hel månad. Många bär ju olika aktivitetstsmätare nuförtiden. Det kan vara bra för att motivera några människor att röra på sig, på samma sätt som tävlingar motiverar några. Ibland är det också trevligt att se exakt hur mycket/hårt man har rört på sig. Men ofta är det något man gör bara då när man redan vet att man är ganska duktig och rör på sig mycket. I vår DAGIS studie har vi gett människor möjlighet att bära en accelerometer (en sorts aktivitetsmätare) för att mäta sin fysiska aktivitet för sitt eget nöje. Ibland vill några inte bära det för att ”de hinner inte gå på jumpa/gym den här veckan”. Tanken verkar vara det att man inte vill veta, om man tror att man inte rör på sig tillräckligt. Det är dock mänskligt. Samma kan hända med stegmätaren och alla sådana mätare man har hela tiden på sig. Hoppeligen uppmuntrar mätaren ändå mer än den lamslår sin bärare, och också för dem som inte är några ”himosporttare”.