10-åringar och känsloätande

DSC_6134Många av oss har säkert hittat oss själva i en situation då vårt ätande styrs av helt andra känslor än hunger och mättnad. De flesta av oss har en mångsidig verktygsback att hantera känslor och då kanske ätande finns någon gång utan att det behöver vara ett problem. Känsloätande har i litteraturen definierats bl.a. sådant ätande där andra känslor styr ätandet och den som äter kan inte särskilja hunger/mättnadskänslorna från andra känslor.

 

Hunger/mättnadskänslorna är hos de flesta småbarn väldigt starka och många gånger kan det vara vi vuxna som med våra tidtabeller och goda föresatser om när och vad barnen skall äta ruckar på barnets egen mätare för hunger och mättnad. Lätt kan vi också bland in väldigt mycket känslor i ätande och plötsligt har vi barn som har anammat t.ex. det att man äter varje gång man känner sig ledsen. Så här kan man tänka sig att det kan gå, men är det så? Finns det t.ex. bland våra yngre skolbarn sådana som klart äter utgående från sina känslor och om det finns; väljer de att äta andra livsmedel än andra barn?

 

Går vi till befolknings studier som har gjorts bland yngre skolbarn så finns det några få studier om känslor och ätandet i Europa och Amerika. Enligt de här befolkningsstudierna verkar det finnas ett svagt samband mellan det att man t.ex. upplever att man har problem relaterade till känslor och hur ofta man äter söta livsmedel. Det finns också resultat som tyder på att hos pojkar syns känsloätande i att man oftare äter salt snabbmat t.ex. hamburgare och pizza. Några enstaka rätt små studier bland yngre skolbarn har gjorts i Finland. Enligt dessa tidigare studier verkar det som de barn vars ätande är kopplat till känslor är mer sannolikt överviktiga, njuter mer än andra av att äta och äter oftare sötsaker kopplat till sitt känslotillstånd. Helt klara är inte de här sambanden varken i de internationella eller nationella studierna och därför såg jag med spänning fram emot att få vara med och handleda magistern i näringslära Leena Valtas pro gradu arbete.

 

I studien deltog ca 100 slumpmässigt utvalda barn som gick på årskurs 4 i huvudstadsnejden. Barnen fyllde i frågeformulär där man via fem påståenden kartlade om de kände att de åt då de upplevde visa känslor t.ex. glädje eller ilska. Under tiden som barnen deltog i studien förde de också kostdagbok under tre dagar. Väldigt få av barnen rapporterade att de åt när de var ledsna eller ilskna. Vanligare var det att barnen rapporterade att de åt mer då de var glada, att de åt mellan måltiderna fastän de inte var hungriga eller att barnen belönade sig själva då de hade gjort något bra. De som rapporterade mer av känsloätandet verkade vara något lättare och kortare än den grupp som rapporterade mindre känsloätande. I arbete undersökte man också om det fanns skillnader mellan känsloätarna och inte känsloätarna gällande olika bakgrundsfaktorer. Det fanns inte någon skillnad gällande föräldrarnas BMI, familjens socio-ekonomiska ställning eller hur barnen upplevde sitt fysiska hälsotillstånd mellan grupperna. Det att man klassades som känsloätare verkade enligt det här arbetet överlag inte ha ett samband till vad man hade ätit under tre dagar.

 

Pro gradu arbetet var en intressant början på undersökningar inom det här ämnesområdet, men vill vi veta mer om hur barn i allmänhet upplever sitt ätande borde vi nog göra ytterligare studier. Dels undersöktes känsloätandet med hjälp av endast fem frågor, vilket kanske inte fångade upp alla barn, dels rapporterade barnen vad de hade ätit under tre dagar. Det kan hända att känslorna under dessa kost dagar inte fanns, t.ex. hände inget där man tyckte att man skulle belöna sig själv. Barnen var endast 100 stycken och känslorna hos 10-åringar är ofta rätt stabila. Summa summarum kan man ändå säga att ur hälsofrämjande synvinkel var pro gradun resultatet positivt; få barn i 10-års åldern, då man plockar dem slumpmässigt, verkar enligt sig själva använda ätande som ett medel för att hantera sina känslor!Bloggbild