Trenden ”quantified self” – framtidens melodi

aktivitetsarmbandJag deltog i en kongress om beteendeförändring där man visade en tragikomisk video om en äldre man. Hans barn övervakade sin pappas hälsa och levnadsvanor via olika (lite futuristiska) apparater. Mannen ville inte vara övervakad och antagligen brydde han sig inte speciellt om om hans levnadsvanor var hälsosamma eller inte. Han var ensam och tittade mest på tv hela dagen. Videon väckte tankar om flera olika saker.
Fenomenet Quantified self (det att man har olika apparater som mäter registerar saker om en själv, såsom aktivitetsarmband) är redan här, och i framtiden blir det säkert ännu vanligare och berör även flera livsområden. Vi har behandlat temat också i andra blogg-texter. Den fråga som intresserar mig är om informationen är till någon nytta? När det gäller förändring av levnadsvanor, får apparater och quantified self-data oss att förändra beteende? Det kan vara så att om man redan är motiverad att förbättra sina levnadsvanor eller träna målinriktat, så kan de hjälpa, men annars inte.
En annan sak är också att övervaka andra människors beteende, såsom det gjordes på videon. Sådana situationer händer ibland i privatliv till exempel med familjemedlemmar och i yrkesliv för många som jobbar inom hälsovården. I sådana fall kan apparater ibland vara nyttiga, men som i videon kan det leda till något helt annat. När människan inte är själv motiverad att vara övervakad eller förändra sina levnadsvanor är det bara en situation där ”storabror” övervakar, som man vill bort ifrån. Någon konstaterade också på kongressen att om människans fundamentala behov (t.ex. tillräcklig utkomst, trygghet, sociala relationer) inte uppfylls, kan det inte finnas någon större motivation att förbättra levnadsvanorna. Då har det ingen betydelse vilka fina apparater man har. Det är något man borde komma ihåg när man vill förbättra andra människors, och även sina egna, levnadsvanor.