Varför gör vi inte som vi säger?

20160330_144927-1-285x300Många med mig hickade säkert till när de läste intervjun med pensionerade forskningsprofessorn Guy Ahonen i senaste vecka. Det är skrämmande att läsa hur en av Finlands främsta experter på välbefinnande i arbetslivet, direktören för Arbetshälsoinstitutet, driver sig så hårt i arbetet att kroppen till sist säger ifrån. ”Det är ganska beskrivande för arbetslivet idag att man inte ens på Arbetshälsoinstitutet har tillräckligt med resurser för att folk ska kunna sköta sitt arbete så de hålls friska.” Hur ska då andra arbetsgivare förstå vikten av att satsa på sina arbetstagares hälsa och prioritera välbefinnande i arbetslivet? frågar jag mig.

Guy Ahonen är ändå övertygad om att han tack vare bl.a. fysisk aktivitet (och principen om max. 40 timmars arbetsvecka) klarade av det stressiga arbetslivet och idag kan njuta av sin pensionärstid. Men hur går det för den arbetstagare som inte klarar av att förverkliga en sådan princip och vars arbetsgivare inte har resurser att satsa på välbefinnande i arbetslivet?

 Ännu en gång läggs ansvaret på den enskilda individen. Den stressrelaterade ohälsan ökar och fastän de flesta av oss har kunskap om detta är det ingen garanti för att man inte drabbas av den själv. Det gäller alltså att prioritera och främja hälsan i tid.

Fysisk aktivitet är den enskilda friskfaktor som påvisat ger stora hälsofrämjande vinster. Vi vet att fysisk aktivitet aldrig får stressfaktorer att försvinna, men stärker vår förmåga att hantera stress och motverka stressrelaterad ohälsa. Detta har professorn i medicinsk vetenskap Michail Tonkonogi och högskoleadjunkt i idrott- och hälsovetenskap Helena Bellardini tagit fram i sin nyutgivna bok ”Träna bort den stressrelaterade ohälsan”. I den ingår även praktiska exempel på träningsupplägg för att motverka stressrelaterad ohälsa. Såväl konditionsträning som styrketräning för stora muskelgrupper är effektivt.

Så låt oss prioritera fysisk aktivitet – vi vet ju alla att vi mår bra av det!