Talang, glädje, framgång – hänger dessa ihop?

Talang, glädje, framgång – hänger dessa ihop?

Deltog för ett par veckor sedan i den internationella konferensen CIAPSE 2 (Children’s Physical Activity and Sport) i Jyväskylä som handlade om barns fysiska aktivitet. Konferensen innehöll många olika inslag på olika nivåer från hela världen. Många presentationer var intressanta, men jag fastande speciellt för en presentation av den holländska forskaren Marije Elferink-Gemser. Hon har sedan år 2000 forskat i och följt med idrottstalanger och deras utveckling. Samma forskare presenteras också i en artikel av Vesa Laakso den 1.2.2017 i Keskisuomalainen

sport and talent

Elferink-Gemser började med att definiera ”talang” eftersom det är ett begrepp som kan betyda olika saker i olika sammanhang. Om man utgår från att talang betyder den potential hos en person, som gör att hen kan utvecklas till att bli framgångsrik på sitt område, så kan vi leta efter talang hos varje barn. En annan vanlig definition handlar om en jämförelse med andra individer i samma ålder; då individen presterar bättre än de övriga under en träning eller tävling och har potential att nå toppen i framtiden. Kanske den senare är den vi är vana vid i junioridrotten i dag?

Poängen i hennes framförande var att föra fram hur komplext och svårt det är att identifiera och förutspå vilka som kommer att bli framtidens idrottsstjärnor. De har följt med många olika faktorer och testat olika egenskaper hos idrottare och kommit fram till att det är svårt att enbart utifrån fysiska test och prestationer veta vem som kommer att nå idrottsframgångar som vuxen. Ändå är det ofta just dessa faktorer man utgår från då man väljer barn för olika nivåer och för större satsningar. Det är också de som utvecklats tidigare som väljs. De som är födda i början av året är alltså de man oftare satsar på. Ändå är det då bara ett försprång i den biologiska utvecklingen och potentiella talanger missas lätt. Först i 16-årsåldern går det att så småningom att förutspå vem som kan ha en framtid på toppen.

Marije påpekade att det ofta är helt andra faktorer som har betydelse om man vill kunna förutse framtida framgångar, nämligen attityden till den egna arbetsinsatsen och förmågan att lära sig och utvecklas. De som känner att de själva är regissörer för sin utveckling är de som ofta klarat sig. Förutsatt att gener och de fysiska förutsättningarna är gynnsamma. Det är de som får ut lite mer av varje träning än de andra.

Vad var då Marijes viktigaste råd? Det viktigaste är att låta barnen friskt prova olika grenar och motionsformer. Barnen ska heller inte för tidigt specialisera sig på någon position på planen, utan friskt prova på olika positioner. Då är det stor chans att de kan hitta det som det tycker är kul och som motiverar dem i det långa loppet. Det är nämligen så den inneboende kapaciteten kan lockas fram. Liknande tankar har faktiskt också den nya Olympiakomitten på sina nya sidor om barnidrott, men de ändå avser att 13-års åldern är tiden då specialisering kan börja ske, alltså tidigare än vad Marije rekommenderar.

I publiken var det ändå någon som frågade: Vad ska man se efter hos en nioåring om man ändå vill satsa på den med mest potential? Svaret var kort och kraftigt; Gör inte det! Finns inga bevis på att man kan göra det. Satsa hellre på att göra träningen rolig och sporra var och en att utmana sig själva, även de duktigaste. En fördel är om barnen kan träna tillsammans oavsett nivå längre in i tonåren eftersom barnen då både kan bidra och lära sig av varandra. Varför inte låta barnen berätta om och förverkliga sina motionsdrömmar lite oftare? Det kan vara ett sätt att öka nyfikenheten och intresset för fysisk aktivitet. På www.folkhalsan.fi/drommarnasmotionsar kan nu vem som helst berätta om sin motionsdröm och därmed ha chansen att få den förverkligad.

Barn ska utmanas på ett roligt sätt och vi behöver visa att också tävling och prestation kan vara roligt… ett budskap värt att tänka på. Kunde detta leda till att barn inte i lika stor grad slutar idrotta i tonåren eller tidigare? Hur kan vi skapa träningsglädje som gör att barnen vill komma till träningen om och om igen? Oavsett nivå.

Människor är alltid bra sällskap, då de får göra något de njuter av.

Citatet av Samuel Butler får mig att tänka hur viktigt det också är för det sociala sammanhanget om vi får göra det vi verkligen tycker om att göra. Att utifrån de individuella egenskaperna och avsaknad av press uppmuntra ett barn att utvecklas i det hen njuter av att göra torde ju främja både självkänsla och motivation till rörelse. Då varje barn sporras till att fokusera på sina egna framsteg framom andras minskar behovet av tävling och jämförelse med andra. Kunde mobbning inom idrott minska som en följd av detta?

Jag tror i alla fall att vi skulle ha flera med i junioridrotten och säkerligen också flera glada superstjärnor. Vad tror du?